(navigation image)
Home American Libraries | Canadian Libraries | Universal Library | Community Texts | Project Gutenberg | Biodiversity Heritage Library | Children's Library | Additional Collections
Search: Advanced Search
Anonymous User (login or join us)
Upload
See other formats

Full text of "Flora och Bellona: dikter"

"cm 

!00 
"CM 

ICO 

-o 



no 






^rfbje upplagan 







iliålcwiicm^STiA. 



Digitized by the Internet Archive 

in 2010 with funding from 

Un ivers ity of Toronto 



http://www.archive.org/details/floraochbellonadOOkarl 



110 



^ 



ERIK AXEL KARLFELDT 



FLORA OCH BELLONA 



FLORA OCH BELLONA 



DIKTER 



AV 



ERIK AXEL KARLFELDT 



TREDJE UPPLAGAN 




STOCKHOLM 
WAHLSTRÖM & WIDSTRAND 



-' «?.•,'» • 



■aj* 



PAPPEKSLEVERANTÖR LESSEBO BOLAO 

rSAAC MARCUS' BOKTRVCKERT- AKTIER. 
S T O C K H O r. M 

1 Q 1 S 



pra 



Flora och Bellona. 



Om själv jag bor i en vårlig dal, 

så låt mig bjuda dig dit! 

I susande hymner går Flora 

och strör av sin doftande fora, 

och Ps3'che vill med i den ljusa koral 

och med i den fladdrande svit. 



Om själv jag bor på det kala berg, 

så kom och gästa mig där! 

De höstliga stormarna dåna, 

på molnvagnen åker Bellona, 

och havet är stort i sin vredes färg, 

sitt böljande, djupa begär. 



Om själv jag går i det friska liv, 
så kom och dela min färd! 
För mycket jag har som mig bränner, 
för mycket jag saknar och känner; 
så läs i mitt hjärta och tag och giv, 
så länge du finner mig värd. 



Om själv jag gått till den stilla död, 

så låt mig träffa dig där! 

Som skimrande skuggor vi glida 

på vindarna sida vid sida 

och tala en stund om vår jäktan och glöd 

och den helisa svalka som är. 



Blommornas kärlek. 

(Linné: Sponsalia plantarum ; 
Deliciae naturae.) 



När Phoebus skön Flora besöker 
vid gökrop från sunnan och väst, 
från tusen små altar det röker 
till lundarnas kärleksfest. 



I backen står gökskällan luden 
och rör som till högtid sin kläpp, 
och brudgummen bidar och bruden 
med honung på längtande läpp. 



Då föras budskap bland gräsen 
emellan de älskande hjon 
av lätta, livréklädda väsen 
och mången öm postiljon. 



Där flyga doftande kyssar 

med fjärilar, humlor och bin. 

Hvar fläkt som bland stänglarna kryssar 

bär strängars och visors hvin. 



Det vaggar som tusen små sängar 
med brokiga sparlakan på, 
där Floras pigor och drängar 
till hvila kärhgen gå. 



Det susar i lundarna vida 
en brudsång om ung natur. 
De hulda timmarna glida 
på Floras blomsterur — 



från aila, då näckrosen sträcker 
sin krona ur glimmande göl, 
Ulls liljan mot nattsvalkan täcker 
sitt kostliga, gyllene mjöl. 



Det gick en man genom lunden, 
en from naturens präst; 
han såg, som i andakt bunden, 
på blommornas kärleksfest. 



I hviskande bröllopsringen, 
där rökelsen vajade skär, 
han lyddes till anden i tingen 
och kände att guden var när — 



den samme som fästels grunder 

och örternas vårtält byggt, 

den samme i åskvagnens dunder 

och pollensvärmarnas flykt. 



den samme i stormvindens vågor 
och daggens välsignade skur, 
i människohjärtats lågor 
och stilla blomsteramour. 



10 



Fjällstorm. 



rå dörren famla tunga, grova nävar, 
och axlar bända hårdt mot kojans knut 
bort, gråa bur, där mänskor lyssna ut 
den stora natt då jordens hjärta bävar! 



Nu sitta fjällens tystnadsdigra troll 
och sjunga mässa mellan skilda toppar, 
och molnen störta fram som svarta kroppar 
och sopa marken med sin mantelfåll, 

11 



Hör öknens rösl! Ej dån av upprört vatten 
den bär, ej gny och brus av kvalda träd. 
Blott dvärgbjörksrisets kvidan strilar späd, 
ohjälpligt drunknande, i böljenatten. 



Hör ödemarkens omängt äkta röst! 
Nu öppnar jorden sina innandömen 
och suckar ut den långa ångestdrömmen 
från alla tusen år av enslig höst. 



Vålögda lappdräng, öka spisens trave 
av låga skogars knotigt vridna ved! 
Vid offerlågan vill jag sjunka ned 
som till en samisk sabbat på min lave. 



Nu vill jag gråta, som jag aldrig grät, 
all andaktsmällad sorg från unga tider, 
ty lidelsernas mörka konung rider 
förbi min dörr i naket majestät. 



12 



Mikael. 



De svarta molnen sjunga 
en sång på Mikaels dag 
och svepa rymden i tunga 
och dånande vingeslag: 
Som gamar av öknen vi hasta 
i härjningens röda spår, 
tills vintersvanarna kasta 
sitt dun över lundernas sår. 

13 



De sorgsna furorna sjunga 
på Mikaels mulna dag: 
Ro, ro, du unga, 
som föddes så sen och svag, 
du sista, bleka prinsessa 
av vårviolernas hus, 
som lyfte din gula hjässa 
mot sista soldagens ljus. 



Mitt hjärta sjunger och bävar 

i Mikaels mörka kväll, 

ty skuggan av gamen svävar 

hotfullt under dess päll, 

och snart skall dess himmel lysa 

av svanarnas vinterfärd 

och sista drömmen förfrysa 

som födts i violernas värld. 



u 



Vinterhvila. 



Nu bommom vår port och stängom vår grind 
för vintervinden som rycker, 
och glädjom vårt hjärta och värmom vår kind 
med skämtan och kryddade drycker. 



Bjud hjonen att komma! Nu kvinna och man 

må hvila från hjordar och slagor 

och sitta i stillhet och le mot hvarann 

vid skogarnas dånande sagor. 

15 



Jag sträckt mig till ro på björnens hud 
vid foten av lågande härden; 
du kommer och går och ger mig små bud 
från fönstret och livet och världen. 



»Det raskar en räv i vår hasselskog, 
och orrarna gunga vid knuten.» 
Låt bössan hänga! Mat ha vi nog, 
och hönshusets haspe är skjuten. 



»Det fryser och isen blir hård som stål 
på viken i ryssjornas vakar.» 
I morgon, min vän, går jag ut och slår hål 
och bringar dig bukiga lakar. 



»Del glittrar på skaren och stormen är slut. 
På vinden stå våra skidor.» 
I morgon kanhända fara vi ul 
längs bergens bolstrade sidor. 

16 



I morgon, kanhända; nu hvila vi ut. 
Jag löser mill slarkhetsbälte 
och lägger mig själv för din fol som trihul, 
en sömnig och håglös hjälte. 



Jag stred för mitt hus, tor dess folk och fä 
vår, sommar och höst utan hvila. 
Nu vill jag slumra loj på ditt knä, 
som Simson sov hos Delila. 



Flora och Bellona. 17 



Ny nord. 

Vid en ungdomsfest. 



Du nordans friska anda, 

din domning var allt för lång. 

Höj upp din röst och blanda 

din klang i de ungas sång. 

För länge vi spelat och sjungit 

de välska visor i moll 

och glömt hur det brusat och klungit 

därovan från hemvindens håll. 

18 



Du ånga som gungande hvilar 
i skogarnas ensliga lott, 
sträck ut som balsamiska ilar, 
som milsvida skyar av dofl. 
För mjxket förmultnat och unket 
har länge fyllt våra bröst, 
för länge var landet sjunket 
i kväljande dimma och höst. 



Du källrena kyla av bergen, 
rinn ner som en läkedomsflod, 
två lemmarna starka, giv färgen 
åt ungdomens bleknade blod. 
För mycket vi vants att begära, 
här är oss för bonat och varmt; 
kom, döp oss till vildmarkens lära, 
till liv som är härdigt och armt. 

19 



Du havets jäsande sälta, 
som piskats av stormens ris. 
stig upp över stranden och välln 
hit in för en fräsande bris. 
För sött och för klemigl vi i)akal 
vår kropps och vår andes bröd; 
giv smaken som fäderna smakat, 
av kärvhet, av fara och nöd. 



Kom, nya nord som vi bida, 

kom, rike dit alla vi Irå. 

Vi möta på skridsko och skida, 

så långt isar och snöfält nå. 

Vi lägga mot hästarnas mankar 

våra sadlar till häroldsridt, 

vi möta i drömmar och tankar 

vårt Sverige, stolt, manbart och fritt. 

20 



Vi ha sett så länge mot söder, 
vi ha lystrat till fåfänga ord — 
nu, unga systrar och bröder, 
låt oss vända var panna mot nord. 
Låt oss känna ulan förbiandan 
med vädren från främmande strand 
den klangen, den doften, den andan 
av hela vårt vinterland. 



ai 



Januarivår. 



Nyss hvilade nejderna trygga 

i drivornas duniga ro 

och nordan red stolt på sin brygga 

med klang under springarens sko. 

Hvem väckte bland vindarnas släkte 

i otid en vilsen hybrid 

att härma i yra 

en smäklande lyra 

från näktergalskörernas tid? 



Du andas i nätter och dagar 

din ånga, du falska favon, 

och väcker i skogar och hagar 

en oro som växer till dån. 

Se, säden står grön mellan träden, 

och tövattnet svallar på sjön. 

Det forsar från åsen, 

från halmtäckta båsen 

hörs boskapens mjältsjuka drön. 



Nu blottar jorden sin bruna, 

i linnet bävande barm, 

men solen, svalmynt som Luna, 

förmår ej att kyssa den varm; 

dit kastar ej Maj sina kvastar 

av blomster i rusig passion. 

April ej en knippa 

av hästhov och sippa, 

ej Mars ens en hasselgalon. 

23 



Du håller mig vaken om nallen, 

du vind med din målbrulna gråt. 

Din tår är ej livels vatten, 

ej väckelsens lur är din låt, 

du tömmer ej sorgen som drömmer 

ännu om det år som gått. 

Din dårsång om Fröja 

skall tystas av Göja. 

och allt skall bli kulnare blott. 



a4 



Jordanden. 



När lyktskenet spred genom ödslig stad 

en majnatt sin fadda gurkmeja 

och månen stack ut som till pingstparad 

med sin smäckraste guldgaleja, 

då strök en gnom mellan husen och kvad 

sina luftiga priapeia. 



»Du grändens mö, då människorna sova, 
jag vill med dig i löndom mig förlova. 
Då solen ser och människorna vaka, 
skall ingen veta att du är min maka. 
Jag är en vilsen röst från våta slätter, 
där jordens andar gny i vilda nätter, 
och jag är rusig av allt vin som ångar, 
då jorden öppnar sina källargångar. 



Töm jordens dryck! Den är av dagg som dryper 

från månens fullhorn och i mörkret kryper 

och samlar kraft ur lökar och ur rötter 

på långa vägar under mänskans fötter, 

tills den slår upp i markens alla skålar 

sin brygd av luft och mull, av natt och strålar. 

där tusen drogers heta filtron ångar. 

Töm jordens dryck i dina ådrors gångar!» 

26 



Och månen drev upp genom skyarnas sund 

sin glänsande vårgaleja, 

och vinden tog till och lät en sekund 

i gränden flöjlarna dreja, 

men dog som en suck i en åldrig lund 

med vild tulpan och akleja. 



Klagosång över en landtman. 



Du sådde diii säd, 

guldrägnet flöt ur din hand. 

Du satte träd 

och blomster vid åkrarnas rand. 

I skuggande rågar 

nu kornknarren spelar ditt lov, 

och piplärkan stiger i bågar 

och prisar ditt lövrika hov, 

28 



Du byggde ditt hus 

av kärniga skogars Irii, 

(lin bjälksal lör höglideus i)rus, 

dill drömlolt i lönnkronans lä. 

I spiltan och båsen 

står boskapen Irygg vid sin spis, 

och svalan far ut under åsen 

och kvittrar sin husfaders pris. 



Du sådde din säd, 

kraftig din livsbölja flöt, 

och slark som ett träd 

din stam sina telningar sköt. 

Av flickor och gossar 

en ätt i oändliga led 

skall odla de hedar och mossar 

där släktfadern gladdes och stred. 

29 



Dilt väsen var kärvt, 

din själ var enkel och stor, 

ly allt hvad du var, det var ärvl 

från jorden, din stränga mor. 

Hon höll dig i aga, 

hon skiftade mildhet och ris, 

tills hon tog dig in i sin saga,- 

sitt drömmande paradis. 



Är kvällen ej skön 

för markens dagströtte son? 

Som asplundens bön 

förgår i en stormnatts dån, 

som bjuggstrået domnar 

med glädje vid skördarens fot, 

som örten om hösten välkomnar 

sin hvila i lök och rot . . . 

30 



Nu nejden står sval 

i hämmat flor kring din bår, 

t}' månen, färglös och smal, 

ännu i sitt kråknedan går, 

och träden vaka 

kring huset med ängslig blåst, 

och tunnklädda knoppar skaka 

i järnnattens blånande frost. 



Nu står vår lust 

till sommarens leende ny. 

Skall jorden få must 

och gro under nattvarm sky? 

Skall sådden få börja 

i tecknens behagliga tid? 

Vi levande spörja och sörja, 

men du är bärgad i frid. 

31 



Vi lyfta dig upp 

och bära dig bort att ho 

där aldrig en manande tupp 

skall störa din morgonro. 

På ren och vid dike 

det hviskar där fram du drar: 

ett grönt och blommande rike 

har mist sin herre och far. 



32 



Härolden. 



Just som solen gick upp i ett dansande sken, 

då lyfte Johan Krylbom ur sängen sina ben, 

och han stod på sitt golv som en hedningagud, 

en Apollo med blaggarn till skrud. 

Då hörde han en vind som i skorstenen hven, 

och det tonade ljuvligt i oxelgren, 

och han öppnade fönstret på darrande ten 

och förnam att den vinden var len. 

O du oxelvind 

vid Krylboms grind, 

du sjunger om en vårfru med rägnstänk på kind. 

Hon har stått vid mitt fönster i natt då jag sov. 

Jag vill sjunga med dig hennes lov. 

Flora och Bellona. 33 3 



Jag vill kläda mig skön som till högtid och vår, 

jag vill iölja i snön hennes sirliga spår, 

(lär hon tlytt som en hind från sitl nattliga Iraj 

till den blommande djurgården Maj. 

Liksom orgtramparn hastar att häva sin bälg, 

då han hör hur i tornet det ringer till hälg, 

under ärones portar av hassel och sälg 

vill jag skynda att slå min revelj. 

Stå stilla, vind, 

vid hvarje grind! 

Allt blekt ungt honkön skall blomma om kind, 

allt rödt ungt blod hos hustrur och mör 

sjunga med i en susande kör. 



Och vinden den flög som en duva mot norr, 
den sjöng som Noaks duva: Må jorden bli torr! 
Och Krylbom gick med som en vårfruprofet, 
som en lustig gesäll och poet. 
Han var sedd ibland färdmän på Komtillmåtta krog, 
han var sedd vid det gömdaste torpet i skog, 

34 



där en vildgåsfjäder från gården han tog, 

medan orren i täpphörnet slog. 

Blås upp, du vind, 

och fyll din kind, 

tills du växer till en storm som slår vandrarn 

döv och blind, 
tills du fyller med påskrök och jordrök hvar dal, 
som allt Israel rykte för Baal! 



När som solen gått ner under oxelgren, 

då stod Kryibom, klädd i blaggarn, i sin kammare 

allén, 
och hans anlete brann av bebådelsens dag 
som den ängelen Gabriels drag. 
Då var himmelen klar, och vindstråken hven, 
och oxelfiolen ljöd smäktande len, 
och Venus såg in med en getblick som sken, 
då den föll på Krylboms ben. 

35 



Kom vaka, vind, 

vid Krylboms grind 

och sjung den gamla visan om jungfru Rosalind I 

Jag vill sova i natt, som en vårnatt jag sov 

och i drömmen gret hennes lov. 



36 



Syriskan. 

Ur Ordspråksboken. 



rå vägen kom en yngling, 
en tjusande kvinna satt 
vid muren: »Var min mj^idling 
i denna susande natt! 



I dag har jag tackoffer bringat 
och tvått mig och smort mig för dig, 
med fot som min oro bevingat 
jag sökt dig på gala och stig. 



37 



Som olja och honungskaka, 
så är min hals och min mun. 
All lust som en konung kan smaka, 
därav är jag djup som en brunn. 



Jag vill dig fröjder lära 
som blomstra i Syriens vår, 
där Libanons höjder stå nära 
med svarta cedersnår. 



Från hemmet är mannen dragen 
på färd med sin penningesäck. 
Han kommer till högtidsdagen, 
men du är mig ensam täck. 



I huset där vid bäcken, 

där påfågehi breder sin stjärt, 

med sköna egyptiska täcken 

min kammar står pyntad och bjärt. 

38 



Dess väggar stå drypande söta 
av aloe, myrrham, kanel. 
Kom, låt oss älskog sköta, 
tills morgonen tänder sitt spel!» 

Och vildsinnad, fräck utan styrsel, 
som vargen slår ned på ett lamm, 
hon grep hans klädnad i yrsel 
och kysste hans mun utan skam. 

Jag, Salomo, stod vid mitt fenster 
och såg dem vid sjustjärnans gränd. 
Hon rörde åt höger och venster 
i gången sin rådjursländ. 

Dä kände jag vreden i kinden 
åt mänskors fåfängliga id 
och sade ett ordspråk i vinden 
om ungdomens galenskapstid. 



3» 



Minnesång. 



Amour, amour! Min kärlek är en lur 

som ropar högt på stridens dag emot ditt hjärtas 

mur. 
Amour, amour! Min kärlek är en sträng 
som darrar svagt och drömmande i mörkret vid 

din säng. 



Amour, amour! Min kärlek är en fur 

som stöder stark på stormens berg din lyckas 

lugna bur. 
Amour, amour! Min kärlek är en ek 
hvars virke blir ditt helgonskrin, då du är död 

och blek. 



40 



Om våren. 



Om våren, säg om våren 
allt stoll och ungt du känl. 
Ett vårord går som kåren 
mot sol och firmamenl. 



Om våren, sjung om våren 
hvar nyckfull melodi; 
som fläkt och drill i snåren 
den löper saklöst fri. 

41 



Om våren, grål om våren 
ditt hjärtas svärmeri, 
ty solen torkar tåren, 
det finns ej kval däri. 



En skur pä gröna knoppar 
som springa efteråt, 
ett salt av honungsdroppar 
är hjärtats ungdomsgråt. 



42 



Helig lund. 



Det ljusnar över dalarna 
och alla skogar sjunga. 
Hvi sitta vi i salarna 
så sörjande och tunga? 
Se, på och under svalarna 
hvad blomstermidjor gunga! 
Nu spirar frö, 
nu blommar mö. 
Låt oss gå ut och visor strö 
kring Böljeby och Mungal 

48 



Långt in i stilla nejder, 

långt bort från krig och fejder 

och långt från kronovägen 

är Floras by belägen 

på bergets kopparknä. 

Se, Pungmakar Lotta, 

i skepnad lik en åtta, 

står som en blomsterpotta 

vid Pillmans fönsterträ. 



Här lockar svanen ungarna 
och trädknarrn rör sin skramla. 
I fjärran bullra kungarna 
och slott och riken ramla. 
Jag vill gå ut i dungarna • 
pä stigar ljuvligt gamla. 
Blås, pingstvind, blås 
kring hed och ås 
att inom gröna portars lås 
ifrån en drömvärld som förgås 
idyllens trogna samla! 

44 



Du nordanskog, du sista 
där endast knoppar brista, 
gör ljumma dina dalar 
för skrämda näktergalar! 
Hit flyktar Pindens yra, 
Apollo skär en lyra 
av rönn som står i sav, 
och Venus duvor styra 
hit upp från störda hav. 



45 



KOMPANKÖRER 



Adrian Brushane. 



1 räd in, du bålde kavaljer, 
i sal som blomster färga! 
Det skimrar sommar, när du ler 
mot blek nobless och skön bohéme, 
så löskerligt baronförnäm 
som Vivall log mot jungfru Grip 
en kväll på Björkeberga, 
då vinet rann ur kannans pip. 
O välkommen, välkommen, herr Adrian ! 

46 



Nu ringa grenarna till lov 

och fest i plommontiden. 

Pomona tronar i sitt hov. 

Det mognar purpurbrunt och skärt. 

Här är oss allting ljuvt beskärt. 

Så tag din plats och bliv hos oss, 

då dagen är förtiden, 

vid druvans brand och stjärnans bloss. 



Du riddare av ris och ros, 
du gäst för slott och stugor! 
En man att skämtas med och tros 
du är som vi, och här bekänns 
din andes dogsnad och potens. 
Din hug är hög, din ätt är god. 
Gjut in i höstens fugor 
Brushaneklangen i ditt blod. 

47 



Besjung den vår som ej förgåtts, 

fast vårens tid är gången. 

Ditt friska hån, ditt glada trots 

låt blänka som en rest palasch 

mot stinn finans och plump gulasch, 

och skin så stursk som Lucidor 

en natt på Fimmelstången 

med klingors klang och banesår. 



48 



II 



Julia Djuplin. 



1 å Larsmässbal med glans och ståt 
) ren ljusen flämta matt, 

och trög och tung är spelets låt 

i dov och mulen natt. 

Då springa salens dörrar upp 

och stråken ger ett hvin — 

se Julia, se djupp, djupp, djupp, 

se Julia Djuplin! 

Flora och Bellona. 49 



Sjung, Manuel! Hon dansar in 

som vind från den mörka älv, 

så sol- och månhylt i sitt skinn 

som fröken Augusti själv. 

Det går ett sus från grupp till grupp, 

det svärmar som fikna bin 

kring Julia, kring djupp, djupp, djupp, 

kring Julia Djuplin. 



Det står som eld ur spelmans rör 

och fladdrar av och till. 

En känslig våg av män och mör 

nu valsvinden rör som han vill, 

och ingen följer hvarje gupp 

på Krylboms violin 

som Julia, som djupp, djupp, djupp, 

som Juha Djuplin. 

50 



Som blommor lyfla yrt på äng 

för vinden sina skörl, 

så svajar här för flöjt och sträng 

så mången jungfruört, 

men ingen kastar högre upp 

sin skära krinolin 

än Julia, än djupp, djupp, djupp, 

än Julia Djuplin. 



O sällsamt stolta namnsdagsdans! 

O Lars, du benådade man 

som lutar lurvig lagerkrans 

mot dessa axlars spann! 

En nattgud lik du andas upp 

din virak av ljuv jasmin, 

av Julia, av djupp, djupp, djupp, 

av Julia Djuplin. 

51 



En klocka prunkar på vårt golv: 

när midnattstimmen slår, 

i luckan stå apostlar tolv 

och sjunga tolv gutår. 

Men fåfängt manar tidens lupp 

med halsen full av vin. 

Se Julia Tillssolgårupp, 

se Julia Djuplin ! 



5ii 



En gammal man. 



Ejn gammal man på kärleksvägen sedd, 

han smyger fram, av ynglingar beledd: 

»Adonis, du med blasten blekt och svedd, 

livar är den hulda myrtenbädden redd?» 

En gammal man! 

O sörjen alla dagar! 

Kronos kör sitt spann 

mot höstens gula hagar. 

Han samlar med sin kvast 

all vägens fallna skräp — 

ett Venus-skärp som brast, 

en ros från Floras släp; 

och när vi blomstrat på vår stjälk och vissnat 

utan gagn, 
då mötas vi bland soporna i Kronos stora vagn, 

b'6 



En gammal man på vingårdsvägen röjd, 

sig själv till skam och ingen man till fröjd, 

hans fordom tjurlikt stolta hals är böjd 

som under vinträokets lätta slöjd. 

En gammal man ! 

O sörjen alla dagar! 

Vår lustgård prunkar grann, 

men höst i löven klagar. 

Där fordom göken satt 

och sjöng gutår, gutår 

skall ugglan flaxa matt 

och ropa sorg och bår; 

och när vår trumpna fest är slut, hörs fylle- 
kärrans hjul 

och för oss hem bland spruckna fat i Bacchi 

bakgårdsskjul. 



54 



Sång med positiv. 



hin dam av ädel vaiidel 
som står i tobakshandel, 
hon sjunger mellan kaggarna i Ljunglöfs mörka 

bod: 
Min vän är skön och god. 
Han rider över gärdet 
med sporrarna och svärdet; 
melo, melo, melodikum, del spelar i mitt blod. 
Jag vet hans vissa kosa, 
då aftonen är när; 
sitt hjärta och sin dosa 
han till mitt altar bär. 

55 



Du ädla mö i handel, 

jag är en man av vandel, 

en första klassens sjökapten på London och 

Bordeaux, 
där hajarna de slå. 
När masten börjar vekna 
och alla gastar blekna, 

melo, melo, melodikum, dä sjunger jag: lål gä! 
Men landar jag vid Pekings tull, 
vid Stockholms lugna sluss, 
då kräver jag för hälsans skull 
ett hjärta och en buss. 



Den ädla damen svarar: 

Bevars, bevars för karlar, 

de tränga mina unga år, all väl jag sucka må, 

som böljorna de gå. 

Dock skall du ej förtvina, 

du stolte man av Kina, 

56 



melo, melo, melodikum, din hugnad skall du Få. 

Jag är den unga rosen 

som doftar friskt bland snus, 

konstapeln och matrosen 

de vädra kring mitt hus. 



Hav tack, hav lack, min sköna, 

din godhet vill jag löna, 

ditt lov skall flyga seglens väg från Stockholm till 

Schanghaj, 
till neger och malaj. 
Hvar vind jag mött i natten 
som söker nordens vatten, 

melo, melo, melodikum, skall sucka vid din kaj. 
Så mötas vi bland dosorna 
som blänka vid din knut, 
mot aftonen, då rosorna 
och lyktorna slå ut. 



57 



Svarta Rudolf. 

Till Albert Engström. 



Se, svarta Rudolf dansar 

och böjer sin nacke och ler. 

Han tänker på stormande nätter 

I Amsterdams glädjekvarter. 

Han drömmer om flickornas kransar 

och svävande bruna ben 

på stranden av blåa slätter 

vid Samoamånens sken. 

58 



Han böjer sin nacke och blundar 

i flygande roslagsvals. 

Så höll han i smäktande lundar 

sin arm kring chilenskans hals; 

så böjde han krullig hjässa 

en afton i negerbyn 

mot trettonårig prinsessa 

med eldsken på ebenholtshyn. 



Så dansa de svajiga karlar 
på Malagas vinstänkta redd. 
Den hvitröda tösen bävar, 
bedårad, förlorad, förledd. 
Hon ler i den väldiges nävar 
åt allt hvad han tog och gav. 
hon suckar och vinden svarar 
från Ålands jäsande hav. 



59 



Roslagen. 



Jordrök vaknar bland höstlov i lunden. 
Senl omsider upp genom sunden 
bryter sig brisen med glasigt gny. 
Alfågelstoner, ejdergamman 
smälta med askarnas körsång samman. 
Ingen vårpark susar legender, 
krönikeknittel som edra stränder, 
Rydboholm och Penningby. 

6Q 



Skutor som svänga kring skär och prickar, 

granna som änder, 

böljande gula hår, 

veronicablickar. 

Roslagsvår. 



Havets glädje befläktar landet. 
Svallet klingar från vattenbandet. 
Asplöv som vågor glittra och skälva. 
Yppig oxel och olvon hvälva 
kronor med fjärdarnas doft och skum. 
Högtid går in över landels mären: 
rosor i solblåst på yttersta skären, 
rosor vid liens vägar och årans; 
än vid Finsta rosa rörans 
hviskar sitt skära mysterium. 
Nattviolens ånga och marans 
andas den kärva natten ljum. 
Svenska soldaten' i gulblå rotar 
blickar mot kusten, där faran hotar. 
Purpurnävans ymniga vävar 
blomma av markens trogna blod, 

61 



Land där luften beständigt bävar, 

land för smekning och hårda nävar, 

tvaget ur havets mäktiga käril, 

bygd för män och svärmare god! 

Strand som hj^ser på klippiga ängar 

vass för sävsångarns veka strängar, 

kärleksört för Apollos fjäril, 

kraftig sälting för nötens våmmar! 

Salt är din havsvind, söt är din skogsvind, 

söt av skogslind, 

Roslagssommar! 

Kungsljusen tyna i höga stakar, 
fackelblomster och lysing slockna. 
Fyren ensam blinkar och vakar 
ute i mörkret, där töcknen tjockna. 
Havets ångest bestryker landet. 
Själarna stöna i vattenbandet, 
själarna ängslas i mänskors bröst. 
Tjutande, svart en spökbåt seglar 
in över splittrade vattenspeglar. 
Mistlur, stormhvin heter din röst. 
Roslagshöst! 



62 



ölandslegend. 



En dag då molnens jakter gledo röda 
för morgonvind från Oltenby mot Boda, 
då gick en yngling genom prästgårdsgrinden, 
där balsampoppeln lutar sig mot linden, 
och han gick ilande på vida vägar, 
som den av vårens ande drivne plägar. 



Det var den tid då Ölands rika lunder 
förnya sagans lek och mytens under. 

63 



Här jagar Zephyr Chloris genom snåret, 

tills jungfruns murgrön glider loss ur håret 

och flämtande hon ser hur guldet rägnar 

kring grön paulun, som spjutig hagtorn hägnar. 

Nu gråter Venus lös med varma tårar 

Adonis, sedan tusenden av vårar 

försmäktande i Orcus vintervälde, 

dit galtens bett den sköne jägarn fällde. 

Än ser Diana genom silverporten 

inunder ekens grenverk ner på hjorten, 

som betar fredligt, medan skytten hvilar 

på strandens sand i havets ljumma ilar. 



Del far en sky, en skimrande, för solen, 
och i dess pärlmoskugga drar violen 
ett lättat andedrag och sår sin ånga 
som vällustsuckar, smäktande och långa. 
I häcken vaknar lättsövd Philomela 
och börjar yr sin konungs lov att spela, 

64 



i tro att kvällen sänkt sin vallmoskugga, 
att ambradropparna från havet dugga 
och att den gud hon tjänar, världssultanen, 
beprydd med stjärneblänkande turbanen 
på Orchisängens praktbädd gått att trona 
i älskogshovet under almens krona. 



Det går en väg bland vilda hvita aplar 
där landborgsmuren sina hällar staplar. 
Han steg dit upp i Ölands ljusa öken, 
som dallrar sommarn lång av skira töcken — 
där sista oxeln sköt sin gråa blomma 
han såg dem sväva utåt mot det tomma. 
Han följde dem, som drömde han att fånga 
en slöjgestalt, en utvald bland de många, 
ett barn av himlens vind och jordens anda, 
den som hans hjärta helgat till Amanda. 



Och han gick längre ut, där hedens vipor 
beständigt gny i sina klagopipor; 

Flora och Bellona. 65 



från myren, torkande i solskensimmen, 
hörs ödslighetens härold, alvargrimmen, 
och hav mot hav i suckar tyckes vandra, 
förgäves trånande att nå hvarandra. 



I springan mellan röda kalkstenstiljor 
rann upp en flock av klara Saronsliljor. 
I deras kalkar glänste än de tårar 
dem Psyche, irrande i jordens vårar, 
mot sina blomstersystrar lutad gråtit 
vid tanken på det hemvist hon förlåtit. 
Det var som liljans klocka rörde kläppen 
och ljudlöst ringde sabbat över stäppen. 
Det var som himlens vilsna flicka lade 
en osedd hand i hans och vindlikt sade: 
»Kom, flj-^ med mig från näktergalens nästen! 
Hör sången, dalande från himlens fästen ! » 
Högt över kärrets bon och tuvors reden 
klang lärkekören: »Eden, upp mot Eden», 
och det var saligt att tillsammans vandra 
mot dimblå synrand, ledande hvarandra. 



(56 



Zephyrs serenad till Ölands 
solvända. 



Solvända! Solbrända hällarna svalka sin kalk, 
skyarna prunka, ut seglar en aftonfalk. 
Blomma, om kvällarna vågar jag andas min bön, 
nalkas och sjunka hil ner till ditt läger på ön. 



Vårherden, fårherden följer min vaggande ton, 
sjunger för hjorden vid fållan bland vipornas bon. 
Modlöst han döljer sin längtan vid strålande dag, 
finner blott orden i skymningens löndom som jag. 

67 



Rikligt och svikligt bon lönar, din gudom, ditt allt. 
Huldt hon dig skänker sin Hämmande glans och 

gestalt, 
ler åt sin sköna reflex från sitt trofasta hjon, 
går när du sänker förtröttad din spegel på mon. 



Varmaste, armaste! Fläktande känn mig och våt. 
Våg har jag druckit och summit bak fiskarens båt. 
Njut, du försmäktande, ångan av havets viol, 
du som förnummit för mycket av guld och av sol. 



Hugnande, lugnande stunderna fara så fort. 
Åter den mäktiga vrider sin purpurport. 
Långt skola iunderna känna din doft i min bris, 
skyn skall gå dräktig av solvändans ånga och pris. 



Tidligen, tidligen falnar ett hjärta som du. 
Längre och längre hon vakar, din höga fru. 
Knappast hon svalnar och röjer i molnen sin gränd 
lägre och trängre, förfrusen du står och förbränd. 

68 



Solglödens, soldödens blomma, då vandrar din vän 
nattligt med stråken och spelar din lovsång än. 
Lj^ssna skall heden, den tomma, som fägring du gav, 
lyssna, lills fåken i snö dansar fram på din grav. 



69 



ÖLANDSMELODIER 



TILL MINNET AY A. TIK GELLERSTEDT. 



På Borgholm, 



Vårmild är höstens måne. 
Vinden är en canzone. 
Valnötsträden hviska vid port, 
där hinden leker med hjort. 



Strängarna dallra och klinga. 
Börjar ej stormklockan ringa? 
Skönjs ej från tornet en lycklig natt 
en hotfull, fientlig fregatt? 

70 



Kjortlar i trapporna fräsa. 
Kallar ej snart drottning Vasa? 
Spor du ej vinden, vår hemfärdsvind 
till krona och brud, Lasse Lind? 



71 



II. 



Vid Färjestaden. 



Ar näktergalen kommen i lund? 
— O ja, min kund, 
nu börjar Ölands vår. 
Välkommen upp från Kalmarsund, 
där farlig sunnan går. 



— O ja, på väg till Byxelkrok 
mig stormen vrok 
i denna lugna hamn. 
Och jag är själv en Ölandstok, 
och Nyter är mitt namn. 

72 



Gå ut och stick en vildsvinsgalt 
och red mig pall, 
och fly mig kannan, mor! 
I många år jag slukat salt, 
och det gör törsten stor. 



Min faders gård står tom och grå 

med mossa på 

bland sura äppelträd, 

och långsamt kryper starr och strå 

ditner till tegens säd. 



Farväl, du vilda väg jag red 

på solig hed! 

Jag har en annan häst. 

Jag följer sjömäns skick och sed 

och landar blott som gäst. 

73 



I Arontorp där blommar en ros. 

Jag far min kos 

från rosorna på strand. 

Jag är en öländsk lättmatros, 

och havet är mitt land. 



74 



III. 



Arken. 



En skuta, Ö, du själv är lik, 

en lastat rik 

från sydligare jord, 

som seglat hit med skön musik 

och muntra män ombord. 

75 



Och dukar du din vindkvarnsrigg, 

du stolta brigg, 

i stormens rätta stund, 

pass på, du löper som en vigg 

från Kalmarlandets grund. 



Håll ut från land med spak och spark, 

håll rodret stark, 

tänd lyktan, Långe Jan! 

Här seglar Noaks nya ark 

mot klangfull ocean. 



76 



PÅSKLEGENDER 



Häxridt. 



1 vå häxor flyga fram med hast. 

Håll fast, håll fast, 

du unga lärling, vid din kvast! 

Din gudmor rider trygg och tjock 

framför dig på sin timmerbock. 

I väster står en sotröd rand, 

som facklors brand 

vid portarna till ondskans land. 

77 



Det är en natt med traneskri, 

förbi, förbi 

far vindens rappa melodi. 

Den unga suckar, kvävd och trängd 

i djupet av sin sjuka själ: 

»Nu, hem och sol och Gud, farväl!» 



Den gamla tar sitt smörjehorn 
och ger sin häst förnyad krai\ 
av dunkla blomsters saft. 
»Sträck ut, sträck ut, tag noga korn 
på klockans glugg i kyrkans torn!» 
En stormil tar dem i sin krets, 
men högt i skyn på tornels spets 
slår korset, tindrande i frid, 
och bådas klädnad rör därvid. 



Då far den gamla med ett skrik 
lill marken som ett kolnat lik, 

78 



elt urtömt skal, en usel rest 
av skam och smuts och pest. 



Den unga drivs som av en stöt 
mot morgonens betäckta sköt. 
Till jorden under hennes fot 
det sjunker som ett moln av sot; 
det är den svåra synd hon tänkt. 
Men stjärnbeblänkt 
hon stjr sin ban 
mot månens gula påsktulpan, 
och kärven mellan hennes knän 
slår ut som blom på videträn. 
Som på en sk}' av stråligt ris 
hon seglar friskt för vårlig bris 
till paradis. 



79 



II. 



Tranbrev 



Mästaren stod på stranden. 

höll ett brev i handen, 

tänkte med djup, gudomlig håg 

på Betanias stilla by. 
Hvem ibland drängar alla 
skulle som bud han kalla? 
Då såg han upp och vinkade ner 

en susande fågel ur sky. 
»Trana, hör hvad jag säger! 
Vingar och ben du äger, 
löp över träsk och flyg över berg 

med min himmelska tankes ord.» 
Tranan, stolt och förveten, 
stöter sen dess i trumpeten, 
far med ståt i sin purpurhatt 

som kurir mellan himmel och jord. 

80 



Se, nu kommer tranan, 
tranan kommer från Kanan, 
söker sig hit till sin nord igen, 

sitt kärr, sina frostiga bär. 
Hör du tranan skria, 
öppna ditt fönster, Maria, 
l3'ssna och tänk en bebådelsenatt 

på den som dig rätt har kär. 
Rent som med sol på driva 
ville min längtan jag skriva, 
sända den bort till din fjärran Irakl 

med det ädlast betrodda bud. 
Hör du hornet i blåsten, 
tänk: »Nu kommer posten. 
Vänta, du grå postiljon, och bär 

tillbaka min hälsning med Gud!» 



Flora och Bellona. 81 



Sjukdom. 



Jag seglar till ett fjärran land, 

ett fjärran land. 

Jag ser en strimmande båk. 

Det står ett okänt folk på strand 

och talar ett okänt språk. 



De föra mig in i en högtidssal 

som lyser av guld och lödt. 

Men vinden stryker bland pelarna sval, 

jag fryser i själ och kött. 



De lemna mig helt allena, 
och natten blir ängsligt sen. 
Jag ligger i natten sena 
och fryser i märg och ben. 



Mina trötta ögon betrakta 
en hvilande sfinx i blått. 
Hon reser sig kattlikt sakta 
och rör vid mitt örongott. 



Det sitter en längtan i bröstet. 

Jag vet ej hvart den vill fly. 

Knappt är det till mänskornas gröna land, 

och knappt till den blåa sky. 



Knappt är det till livets oro, 
och knappt till hvilan i mull. 
Det är en längtan på egen hand, 
en längtan för längtans skull. 



84 



Jag ser en hvit azalea 
bredvid en lackviol. 
Det sitter någon vid sängen 
och vakar i sin stol. 



Det är som i mässlingsnätter 
för länge, länge sen. 
Det är så tryggt att vakna 
och aldrig vara allén. 



Det är så tryggt att somna 
och sova, tills dagen står röd. 
Jag vet du går ej ifrån mig. 
Men mor, du är ju död? 



85 



Nu sviktar himmel, sviktar jord, 
men ett är fast och stort: 
Jag hörde ett outsägligt ord 
vid en obeskrivlig port. 



Men porten slog i. Jag vände om 
den smärtans väg jag kom. 
Det sjöng alltjämt som en vindmelodi, 
det ordet som flög mig förbi. 



Och slocknar i livets bullrande sång 
dess klang från förnimmandets gräns, 
så skall jag dock minnas till nästa gånf 
att rösten lät som en väns. 



86 



Det spelar i berget så klangfullt och rent, 
som himmelens klockspel det leker så lent. 
Jag hör en stämma, en öm och klar: 
Gå ej ifrån oss, bliv kvar, bliv kvar! 



Med möda jag öppnade ögat. 
Det var ingen främmande värld. 
Det ringde påsk, det stod ett barn 
och gret vid min huvudgärd. 



87 



Så får jag stanna, så skall jag dröja. 
Men panten vet jag som dyrt skall lösas, 
och klart jag ser som ur remnad slöja 
mot nya nådar, som ej få slösas. 



Jag var ej mogen, jag var ej värdig, 

ty nog jag lidit och nog jag njutit, 

men ett står kvar, förr'n en man är färdig: 

att skapa lycka ur hvad han brutit. 



88 



Den flyende kungen. 



Nyss var jag konung. Fredlös genom rikel 

jag flyr i dag förhungrande. I diket 

jag dignar, piskad av en hagelvind. 

Omkring mig frodas tiggareranunkel. 

Jag trycker bladen hårdl mot hand och kind. 

Då drager giftet sårnad och karbunkel, 

och när jag nalkas byn, står folk vid grind: 

»Tvi, se en spelälsk», kastar till mig bröd 

och rymmer vägen för kung Skam och Död. 



89 



FATTIGMANSVERSER 



Statarvisa. 



Jag sladdar och jag vältar, 
jag piskar och jag kältar: 
hej ox, hoj ox! 
Han blänger, som han menar 
»Hvafan, jag tror du slogs! 

90 



Ty säg mig hvad är latare, 
en oxe eller statare, 
mu dräng, bu dräng! 
Så låt oss hålla samman 
och gå med ro i säng.» 



Jag nickar ål kamraten 
i mödan och i staten : 
hej ox, hoj ox. 
Men jag har andra tankar 
än bromsar, hö och box. 



Där kommer rätlarns Mia 
med åbrodd och sal via. 
Hej ox, hoj ox! 
Du blänger, då jag hojar, 
och du har hennes kox. 

91 



Nu kommer greven åkande. 

Han stannar, nådigt språkande. 

Hej ox, hoj ox! 

Nu stiger hon i vagnen. 

nu åker dom till skogs. 



Han åker efter foxar, 
jag trampar efter oxar, 
hej ox, hoj ox, 
men statare och greve 
är ändå samma jox. 



92 



II. 



Gökstölden. 



Det smällde skott i lölen. 
Då visste hela byu: 
soldaterna kominer från mötet 
med kalv och gevär och plym. 



Se socknens mandom och försvar! 
Se Lejon, Krans och Krig, 
tre stöddiga nummerkarlar 
och karl en hvar för sig! 

93 



Med stolthet sprang vi systrar 
i väg att möta far. 
Han öppnade tornistern 
och gav oss en lergök hvar. 



Det var en fröjd den dagen, 
Då gol en treklangsgök 
i torpet och i hagen 
och lockade besök. 



Vi gick till fattighuset 
att visa hvad vi fått. 
I sängen låg fåniga Gustav 
och skrattade så godt. 



Per-Olans fula pojke 
vardt blek och hemsk att se, 
när gökarna började hojta, 
en, två, tre. 

94 



iPer-Olans onda tunga 
gick an: »Nej, har man sport! 
En gök åt hvarje unge! 
Soldaten slår på stort.» 



Vi lekte i fattighuskökel. 

När sen vi ville gå, 

då sökte jag fåfängt och fåfängt min gök 

i hvarje hörn och vrå. 



»Nu får du stryk», skrek Per-Olan, 
»av far din, den leda karln.» 
I häcken bakom skolan 
jag låg, ett förlorat barn. 



Jag gret av sorg och fruktan, 
jag gret som allt jag mist. 
Jag kände mullen lukta 
och gräs och hallonkvist. 

95 



Bin surrade därinne, 
där kröp visst orm octi slå. 
Nu kunde de gärna slinga, 
mitt liv var förspillt ändå. 



Man letade under tiden 
i backe, bäck ocb brunn. 
Man fann mig somnad omsider 
i kvällens sena stund. 



Så spordes frampå sommarn 
att någon gått förbi 
och hört från Per-Olans kammar 
en lergöksmelodi. 



96 



III. 



Sommardansen, 



Jag dansade en sommar, 
det var en vacker sommar, 
och aldrig har det dansats 
i deöna nejd som då. 



Flora och Bellona. 97 



Det spelade om kvällen 
Irån gårdar och från ställen. 
Vi gick så långa vägar 
i marscher Ivå och två. 



På röjningen i skogen, 
på banan och på logen, 
på alla har jag dansal, 
då jag var nitton år. 



Och alllid fick jag höra 
jag var så lätt alt föra, 
och aldrig fick jag silla, 
och aldrig fick jag gå. 



Det var från Valbromässa 
och intill Mickelsmässa, 
och ingen helgdagsafton 
så kom jag i min säng. 



För alla ljusa mornar 
och alla mulna mornar 
jag gick direkt från dansen 
till åker och till äng! 



Men mulet eller soligt 
så var det lika roligt 
att hålla i och släpa 
den långa veckan ut. 



Jag dansade en sommar, 
det var min enda sommar, 
och sen så var jag gammal, 
och sen så var det slut. 



m 



IIII. 



vSyskonen. 



L)et var den sjuka hösten 
då Herrens ängel gick fram 
och tog från modersbrösten 
så många späda Guds lamm. 



Då stod en fattig moder 
i kyrkovaklarens hus 
och hörde på rägnets floder 
och ringningens dagliga brus. 

100 



Och aldrig ha klockorna klungit 
så rent och vackert som dä. 
Det var som keruber sjungit 
för alla de saliga små. 



Hon tänkte: »Här bo vi så nära 
och ha del så trångt och armt. 
O Herre, betänk mina kära! 
Därute är tryggt och varmt.» 



Fem syskon sova vid grinden, 
fem syskon från fattigt bo. 
Som en gammal moder står linden 
och vaktar deras ro. 



Hon sjunger i långa ilar 
och bugar mot kyrkans dörr, 
och syskonskaran hvilar 
så fredligt som aldrig förr. 

101 



Hon susar om mänskornas gåta. 
»Här stod jag i hundraden år 
och hörde dem tacka och gråta. 
Men Gud allena förstår.» 



Och nära i ett av tjällen 

en kvinna sitter ibland 

och ser hur det vinkar om kvällen 

från kransarnas hvita band. 



I brinnande tankar hon sänder 
ett budskap, en bön till de små. 
Det vinkar som ivriga händer: 
»Var tröstad, mor! Vi förstå.» 



102 



Spinnerskan. 

Kfter en tvsk folkvisa. 



Spinn, spinn, kära dotter, 
jag köper dig ett par skor. 
Ja, ja, kära moder, 
med spännen av pärlemor. 
Jag orkar ej spinna, 
det värker och det stinger 
i alla mina fmger, 
då tråden jag snor. 

103 



Spinn, spinn, kära dotter, 
jag köper dig en hatt. 
Ja, ja, kära moder, 
med pärlor besatt. 
Jag orkar ej spinna, 
det värker och det stinger 
i alla mina finger, 
mitt huvud är matt. 



Spinn, spinn, kära dotter, 
jag köper dig en man. 
Ja, ja, kära moder, 
så snart som du kan. 
Nog orkar jag spinna, 
av alla mina finger 
finns inget som stinger, 
fast så länge jag spann. 



104 



I marsvind. 



Herr Ollondal talade butter: 

»Jag menar jag är en gammal german, 

en saftig fan, 

en smula släkt 

med Engelbrekt, 

väl ock med den gudsmannen Luther, 

låt vara lägre i graderna 

men stark i anden och vaderna.» 



Men Pillman sjöng: »Jag är en fransos 
med ring och ros, 

105 



en blek och skön 

och otroligt täck för det täcka kön. 

Jag dyrkar äran, 

föraktar ej gull, 

och utan förfäran 

går jag i mull 

för den stora gestens skull.» 



Det drog en skugga av ve och sorg, 
av krigets koloss, av en Hindenborg 
för vårfrusolen. 

Men värden steg upp från stolen: 
*Ja, jorden är full av stolt bravur; 
om mänskorna bara vore som djur, 
ty tiger jagar ej tiger. 
Men hör hur marsvinden stiger! 
Det rycker i låsen och hasparna, 
det gnyr i de gamla asparna. 
Därute har jag satt bord och holk 
åt luftens väntade vandringsfolk. 
I vår skall jag sitta och tala 

106 



med vidtfaren stare och svala. 

De kunna vä! vittna av ögonsyn 

om den nya kamraten som dundrar i skyn 

och skymtar häruppåt ibland som en fet 

och gul och bulen krigskomet.» 



Laxander slog sin näve i bord 

med grova ord: 

»Och kunde fisken få fram ett ljud, 

så skulle han ropa till djupets gud 

mot det sista bland vattenkrypen, 

den lunsiga järnpolypen. 

Förbannade tid, som höljer med smuts 

den väg som själv den banat 

för mänsklighetens Elias-skjuts 

mot klarhet som ingen anat! 

Förbannade tid, som grumlar med träck 

det friska, tumlande segersträck 

där nyss den drog ut på spanaretåg 

som en ung delfin i den gröna våg! 

Men hör hur marsvinden dånar! 

Nu sitter Rysslands beskedlige far 

i kärt förvar 

107 



och nyktrar till i ett dunkelt hus. 
Förstår han rymdens växande brus, 
och ser han att världen blånar?* 



Men leende spejade Fridolin 
mellan lackviol och balsamin: 
»Hvad bry vi oss om tsaren? 
Se staren, se staren!» 



108 



Demagogisk söndag. 



iJet är som bruste i skyn en säck 
och tömde en skvalande syndabäck 
och tömde en dynga av feta ord 
att befrukta själarnas magra jord. 
Jag står vid baracken, då hörs ett rop 
»Ni skulle ner i den svartaste grop — 
alUhop, allihop!» 
Nu lyssnen, I syndiga Dalar! 
Predikanten Påsklilja talar. 

109 



Där står en man med ett honungsskägg 

och de skönaste ben, som en ättelägg 

av honom som talte i nordansvall 

till socknens bönder på kyrkovall. 

Det kommer en smekande sunnanfläkt 

och slår mig om mun med ett »Engelbrekt» 

o effekt, o eff"ekt! 

Nu lyssnen, I fåvitska Dalar! 

Herr Adrian Brushane talar. 



Det står en man med det fulaste skägg 

och klena ben mot en laduvägg. 

Han talar på landets eget mål, 

hans mun är vig och hans själ är snål, 

och tydligt hörs det väsentliga hit: 

»Partiet, partiet, partiet, partit — 

jag hör dit, jag hör dit!» 

Nu lyssnen, I vördsamma Dalar, 

ty talarnes talman talar. 

110 



Det slår en ung plåtslagargesäll 

och talar ord med plåtslagarskräll. 

Det är som han dreve en rungande spik 

i statens kista med hvarje skrik. 

Hör »körktjyv» och »bondtjyv» och »skojarpack» ! 

Nu lät det som hela plåten sprack — 

o ve och ack! 

Nu lyssnen, I bävande Dalar! 

Partivän Oljegren talar. 



Det skriker från alla ändar i byn. 

Det röstar över Guds lärkor i skyn. 

Jag står vid en korsväg. Jag orkar ej mer. 

Min själ vill slitas i fyra kvarter, 

och blir jag ej frälst, så hänger del blott 

på de allt för många anbud jag fått — 

•lag står där jag stått. 

Gud nåde er, arma Dalar, 

lör all den visdom här skvalar! 



111 



Till en jordförvärvare. 



Hvad trevar du i nordanskog 
kring bondens magra lott? 
Finns det ej grevar övernog 
som sälja fädrens slott? 



Om du har skammen att ha nått 
mest guld i denna nord, 
lägg ej därtill ett värre brott: 
att röva ärlig jord. 

112 



Är det ej nog du river berg 

och skeppar ut vårt järn 

och lemnar kvar blott rost och ärg 

till landets verk och värn? 



För dig går forsen ulan hejd 
och trälar löddrigt hvit, 
din ära stinker kring vår nejd 
i skj^ar av sulfit. 



I denna tid, då allting slås 
i kras med järn och gull, 
finns endast ett som ej förgås, 
och det är jordens mull. 



Här ha vi värjt sen hedenhös, 
från far till son och måg, 
vår vissa rå, vårt säkra rös 
kring havre, korn och råg. 

Flora uch Belloiiu. 113 



Här vardt lör trogen id lörlänt 
hvad i dill överllöd 
du ännu aldrig själv har Ijänt: 
ell heligl dagligt bröd. 



Den gamla byn, den svenska l>yn 
slär lysl med lomma hus. 
Ej reses majstång mer mol skyn, 
ej tänder kvällen ljus. 



Gå dit och hör, om du har mod, 
hur träden gny en höst. 
Där susar sång om ätteblod, 
där talar Abels röst. 



Ty det som bort från jorden kom, 
del irrar som en fläkt, 
och jorden blott kan föfla om 
en bättre mänskosläkl. 

IM 



Det sägs för dina högre mål 
du saknar tid ocli hand 
att hålla upp ur ödesmål 
rfitl månget fattigt land. 



Men den som hejdnr växtens farl 
och lägger jord igen 
hegår en synd av grövre ait 
än den som dräper män. 



Gå annorstädes hän och driv 
ditt spel till slemt förvärv 
och skona markens gröna liv 
för dina lustmord, järv ! 



llf) 



Till en proletär. 



Om du vill göra Kvistbom rätt, o eftervärld, så säg: 
Han lopp i nitets fotsvett på rättfärdighetens väg. — 
Ja, broder, jag har sett ditt lopp, och där du 

strök förbi 
förnam jag hatets pingstvind med din andes ädla skri. 
Och aldrig har jag hört en karl slå fast med 

mera klang, 
att den som har en tia klar, han är en bov av rang. 
Du rock mig med, jag följde dig en dag på 

vårligt gräs, 
och arm i arm med Lasarus vi bölte marseljäs. 
Den lystna röda rosen vi kysste, heligt pank, 
och spottade mot Gösen, där rike mannen stank. 

Ja, hårdt det är att vara proletär 

för den som har en gentlemans begär. 

116 



Hvad var del sisl jag hörde? Har du öppnat egen 

bank? 
Rätl sä! Jag ser dig sitta vid ett skönt mahogny- 

skrank 
och kasta sedelbuntar med fnysande förakt, 
som mente du: Jag struntar i Plutos hela makt! 
Säg mig ej nu hvad själv jag vet: blott för ditt ideal 
du söker på hans egen vret tyrannen Kapital. 
Ty endast den som smakat fett och själv förtjänar 

snällt 
begriper rätt hur djävla ledt det är att dö av svält. 
Så tror jag dig och följer dig i anden dit du styr 
och ser i dig en fanans man och även en martyr. 

Ty tungt det är att vara proletär, 

och tyngst för den som ock är miljonär. 



117 



Till en diakon. 



Del är i glödande Barlelslider, 

och solen bränner så skinnel svider, 

och även en tålmodig kristen lider. 



I denna bastu, som dagligen hettas, 
din digra lekamen, min broder, svettas, 
din fina ande vill överfettas. 



J18 



Sä iir (Icl endast så som del skulle, 

alt jag ser dig hvilandc sträckt pa en kulle 

med lärft kring midjans jäsande bulle. 



En svalkande västan pillrar på strängen. 

Det är dig väl i den vida sängen 

under päronens vaggande, mogna liängen. 



])u är ej ensam all Hämta och brinna. 
På gungbrädel sitter en hvitklädd kvinna: 
en skärare Eva står knappt all finna. 



I skära, I hvila! Det är ej under, 
om I skullen mötas i slika stunder 
i lekar vid Pison, i paradislunder. 



Du fångar en frukt från kunskapsträdet 
och räcker ål henne som sitter på brädet 
med krona av sol under nunneklädet. 



nu 



Du söker dra in din svåra mage 
och sträcker halsen igenom din krage 
för alt likna en orm i Edens hage. 



Din blick är flammande mörk och dyster. 
Ditt drypande anlete säger: Mig lyster. 
Du slänger med tungan och hväser: Syster 1 



Då stiger jag fram bakom källarknuten. 
Du sjunker tillbaka. Idyllen är bruten, 
den heta stunden i Eden förfluten. 



Du är ej längre en orm, en Mefisto, 
fastmera en vördig broder i Kristo, 
som haver sitt kött som i ena kisto. 



120 



Till en sekreterare. 



Där du skrider, min kusin, 

blank och fin, 

hög i min, 

som i suset av blågula fanor, 

syns du mig på alla sätt 

värdig av din gamla ätt, 

dina lysande kyrkovärdsanor. 

Håll dig rak, 

gör din sak, 

sakta mak, 

trampa värdigt på matilagda tiljor. 

121 



För din hjord 

fram till bord, 

fram till duken med lyror och liljor. 

Hvilken ståtlig procession ! 

Känn dig som en ståndsperson. 

Vandra trygg, 

bak din rygg 

vet det gnistrar av kors och av sljärnor. 

Håll dig klar, 

kyrkvärdsfar, 

fast det tumlar i menighetens hjärnor. 

Nu kliv högt: 

tungt och trögt 

som ett korgolv knarrar parnassen. 

Häv dig upp till ärans höjd ! 

Märk förnöjd 

hur du bärgat i bänkarnas djup hela stasscn. 

Låt dig neder i din stol. 

Nådens sol 

skiner varm över skalliga hjässor. 

Kungen själv från bur av guld 

blickar huld 

i en strålkrans av prinsar och prinsessor. 



Se dig om uli din krcls 

ulan hets: 

spels vid spets 

av Apollinis höga elever. 

Prydligt bjuder grannen snus, 

ser med fägnad på sitt ljus, 

hur det brinner som bevis alt man lever, 

Talet börjar, nu var stark, 

tänk på gamla seder, 

ty en kyrkblund utan snark 

är kyrkovärdens heder. 



l^o 



Till en apotekare. 



Min vän på Basilisken! 
Hvar dag jag går förbi 
jag ser dig bakom disken 
i Eiras skafferi. 
Du livs och döds förvaltare, 
jag nalkas skygg ditt altare 
och träder under risken 
av svart och hvit magi. 

124 



Jag vet din börd, av ära tung, 

du räknar rättvist stolt 

från alla pillerfurstars kung, 

Liborius Trunkenboldl. 

Men syns dig denna stam plebejsk, 

så är din släkt ock raediceisk 

och eger gammal vana 

att smussla med tofana. 

Kung Salomo i all sin prakt 

var ock en man som du 

och kände alla örters makt 

och kunde tala oförsagt 

med Sabas lärda fru. 



En mästare du är försann 

i yrkets hela list, 

en tusen ädla salvors man, 

en underbar drogist. 

Dock står för dig ej skråets glans 

i en dekokt, en styv purgans; 

en högre konst det finns och fanns, 

du gode alkemist. 

125 



Du knådar och du blandar 
och sjuder valt och torrt, 
och lömska dunsters andar 
du tvingar i retort. 
Det jäser och det drager 
vid månljus och vid dager, 
och brillorna du tager 
och väntar alt i din kastrull 
få se del klara gull. 



K\ eller gods och guld jag slår, 

provisor, o min broder. 

.lag Iränglar endast till en lår 

ur dina visdomsfloder. 

Se här en formel av Galen', 

berömd i många sekel re'n, 

en härlig brygd, en stark och len, 

för kropp och själ elt foder. 

IJesitter du förråden, säj, 

Ii 11 denna dråpliga artsney? 

Du \fi' elt sorgsel nej. 

126 



o ja, Bellonas tid är snöd 

lör iEsculapii äring. 

Nu gapar brisl, nu grinar nöd 

mot din förnäma näring. 

O saftiga Joliannesbröd, 

som deltes här i överflöd! 

O lamarind och manna, 

o ipecacuanha! 

På det jag själv må smaka kärv 

och rapa frän het och fördärv 

med tidens mun, jag äskar: 

försätt mig ett par bäskar! 



Men finner du de vises sten, 
som gör hvar oren vätska ren, 
så hör med gunst på mitt förslag' 
Den mänsklighet som är i dag 
är sjuk, förblödande och svag 
och full av skabb och värkar. 
Tänk ut en tidens teriak, 
ett rafflande statt-upp-och-gack 
för delta lytla släkte! — Ack, 



som i en syu jag skådar dig 

(kanhända bäsken verkar) 

förfärande, förskräckelig, 

aptekare, aptekare, 

med sid kaftan och blekare 

än världens alla särkar. 

Stödd mot en dörr med klot och kors. 

du står, en magus, en adept, 

och ter till svar ett gult recept, 

signerat: Doktor Mors. 



128 



Till Bellona. 



Mars var din broder eller gemål, ly skalderna 
I vek a, 

om du förvärvat din kärlek till blod ocb dilt bal 
till allt manfödt 

när med en tvillingbroder du stred om en varg- 
honas spenar, 

eller en make med kyssar som bett bar lärt dig 
att rasa, 

grym i din brånad. 

Flora och Bellona. il 29 9 



När macedoniern drog genom Asiens länder mol 

Indus, 
sall du i Kappadocien bland enbröslade tärnor. 
Honom du sfig och följde hans låg och njöt av 

hans vinskörd, 
tills du mättad kvävde en natt med brinnande 

famntag 
sonen av solen. 



När i triumf du drog in i ditt Rom med din tjänare 

Csesar, 
gick du vid sidan av vagnen med huvudet kärligen 

lutat, 
andades Afrikas doft ur hans krans och hviskade 

»konung», 
höll i den ena handen en krona och gav med den 

andra 
dolken åt Brutus. 

130 



Senl i tiderna fann du en man som helt dig för- 
nöjde, 

grym emot kvinnor som du emot män. Du häm- 
nades alla, 

när i den nesliga vanmakt du band hans själ och 
hans lemmar. 

Evigt ditt namn förbinder sin klang med hans, o 
Bellona 

Napoleona. 



Jämnt i ett sekel, gudinnornas sorgår, begrät du 
din gunstling, 

tills, efter ringare lekar, en dag du red ut med 
ditt brudbloss. 

Sående gnistor bland folken och missljud ur väl- 
diga tubor, 

fann du på vakt i Arminius skog din tjänare Wil- 
helm, 

härligt i harnesk. 

131 



Fjöjdas, Bellona! Dill allar är resl. Hekalom- 

berna falla, 
.lorden var blodfull och tung och Iröll all blomslra 

och föda. 
Snäpparn hon väntat. Ål gubbar hon ger sina 

mognande jungfrur, 
skiftande ul sina svenner och män ål dig, som de 

starke 
älskar och dräper. 



(iläds, o Bellona I Stridsvagnarna bullra som 
aldrig de bullrat. 

Aldrig så kvävande tät en rökelse pyrt dig till 
mötes. 

Eldkatapulterna slunga sitt järn all gå som kometer. 

Örnarna flyga med krafter en hvar som tu hundrade 
hästar, 

spruta som drakar. 

132 



Trummorna gä. Du slår Iram och blottar den 
sargade barmen. 

Festen går an i sin vildaste takt. Bellonarier dansa. 

Rusigl satraperna fägna de mordiska blåmän på 
kinden. 

Slavar med hiskliga pukar ur hålorna krypa och 
hylla 

dig, o virago. 



Upp står bak skyternas yttersta gräns din tjänare 
Wilson. 

svänger en skarp lomahawk under fanor av vil- 
tande sedlar. 

Rödskinnens hövding han är och en konung lör 
alla som handla, 

mäktig att sända dig tlottor av män och förbränna 
med olja 

landen och havet. 



133 



Yvs, o Bellona! Ett stoltare följe du aldrig har 

samlat: 
hvita och bruna och röda och svarta och bläcka 

och gula. 
Rägnbågens färger bekriga hvarann. Metallerna 

blandas. 
Eld och vatten gå hop, och vulkanernas gurglande 

strupar 
ryta ur chaos. 



Jorden är din, och hvem bland gudinnorna bjuder 

dig spetsen? 
Död är Minerva. och Venus är sjuk och förarmad 

Pomona. 
Högt bland hyperboreernas berg en musernas 

kordräng 
rör med bävan en rostande sträng och sjunger din 

allmakt. 
Hör mig, Bellona! 



184 



Poeten till sångmön. 



Ett dårhus och ett bårhus 
är mänskornas krigande värld. 
Det spolar i minnenas vårhus 
och lockar min själ till färd. 



Nu låt oss bestränga vår Ii ra 
på nytt till en sångarerund 
och gå hvart oss lyster och fna 
vårt återknutna förbund. 

135 



Kom, läl oss besöka de stränder 
där försl vi funno hvarann 
och se om sommaren länder 
sin eld som fordom den brann. 



Där lien går bland hvenen, 
där rågen matar sill bord 
som strimmande sång på renen 
vår vandring skall bli spord. 



När skördemånen beskriver 
sin låga båge i skyn 
och skäran spelar med iver 
sin surrande nattsång i byn, 



på örtbädd med kummin och kummcr 
jag söker milt sovkvarter. 
Hur aningsljuv min slummer, 
om du mig ej överger! 

136 



Du är den friska vårvind 
som andas vid mill bröst. 
Du är den svala vårhind 
i systrarnas brinnande höst. 



Behåll mig vid det vårskap 
mitt hjärta en gång vann, 
och gör mig i allvar och dårskap 
ännu till en klangfull man; 



en stigarnas fria tattare 
som stadl sig en följesmö, 
en sörjare och skrattare, 
som gläds att leva och dö. 



Men världen ler som den j)lägar 
och undrar: Hvad är del som lar'n? 
Han går som pä bröllopsvägar, 
den gamla stolliga karln. 



137 



I Fridolins spår. 



Här står det gamla huset 
med rönnarna vid grinden. 
Här svann det sista ruset 
som dunst för morgonvinden. 
Här brann det sista ljuset, 
tills dagen kom på tå. 
O Fridolin, din borg är stängd 
och skum och stum också. 

138 



Här satt den sista tärnan 
på bänken vid syrenen 
och såg den första stjärnan 
som kvällen tändt på grenen. 
Som höstblom sprucko skenen 
ur dunklet fler och fler. 
Dä gick hon tyst, och hvart hon gick, 
här svns hon icke mer. 



Vid knutens vattentunna 
med sherrydränkta kimmar 
står sommarns bleka nunna 
och gråter dygnets timmar. 
På pussens brisar simmar 
den sista fjärilns lik, 
och syrsan spelar på ett strå 
hans sorgefärdsmusik. 

139 



På slagets väta fluster 
en urrig duva huttrav. 
Vid väggen skräpa ljuster 
och håvar, spön och uttrar. 
På stångens lösa muttrar 
med munnen tom och vid 
drakflöjeln gapar som en bild 
av mat- och vinlös tid. 



Kring gärden vinden vankar, 
den siste av kompaner, 
på dörrarna han bankar 
med bokna astrakaner. 
wStå upp ur dina tankar 
och se hur ollon svin, 
hur frost och fukt förhärja fritt 
din lustgård, Fridolin! 

140 



Är det ej snart de lider 
då Mårtens vänner skalkas? 
Högtidligt från ditt lider, 
se, offret självmant nalkas. 
Se, in på gården skrider 
ett led av magra gäss. 
Men det är tyst bak luckorna 
med skurna lijärteress. 



Sjung, höstvind, sjung en jordsång 
i märg- och orgelpipor! 
Stäm upp en präktig bordsång 
om älg, kalkon och ripor! 
Han svarar med en mordsång 
ur lidens liturgi 
och störtar som en vild ulan 
ett skövlat hus förbi. 

141 



Jag spejar genom gluggen. 
Jag ser blott glädjens vålnad 
med nedåtvända muggen 
vid härden, svart och kolnad, 
en skänk, en sned och bålnad, 
hvars dörrar gått ur lås 
och visa med en bredhändt gest: 
platt ingenting här fås. 



Skall aldrig mer förljudas 
en klang från Bäsnans branter? 
Skall aldrig mer det budas 
till mor och musikanter? 
Skall ingen sammansjunga 
som horn och blomsterhvin 
din vårsjäl, Maj i Munga, 
din höstsjäl, Fridolin? 

142 



En gammal luta ligger 
ännu på väggens hylla 
och om en visa ligger 
att sorgsna kamrar fylla. 
Dock, även sång blir mylla, 
hur år och vindar gå. 
O Fridolin, din sång är tömd 
och dömd och glömd också. 



143 



Oxen i vSjöga. 



Biskopen drog till Sjöga, 
borterst upp i sitt stift, 
steg i stolen, 
sken som solen, 
tydde den heliga skrift. 
Bönderna lyssnade stumma. 
Då från kyrkans kor 
hördes det mäktigt brumma 
Ljug ej, bror! 

144 



Häpen såg bispen en mula 
röras på målad mur, 
tänkte: Lukas, 
du skall stukas, 
ditt katolska djur! 
Kyrkan lät han limma 
hvit som ett skinande lårft. 
Templet stod som i dimma, 
svalt, kalt, kärvt. 



Långa tider därefter 
skrapas nu sten på sten. 
Fram ur putsen, 
töcknet, smutsen 
växer kött och ben. 
Kyrkfolkets undrande öga 
hänger vid bildrikt kor. 
Ypperst är oxen i Sjöga, 
sträng, stark, stor. 

Flora och Bellona. 145 10 



Stor är oxen i Sjöga. 
Pannan är som ett hvalv. 
Satan, den lede, 
flyr för hans vrede, 
lik en ringa kalv. 
Månförgylld om hörna 
går han på himmelens äng, 
vaktar de fromma korna, 
stor, stark, sträng. 



Heliga oxe i Sjöga! 
Heliga äro dina horn. 
Helig är svansen 
du lyfter i dansen 
upp mot kyrkans torn. 
Heliga äro dina klövar, 
som trampat Kanans mark. 
Bland pelarträd du strövar, 
stor, sträng, stark. 



Åldriga evangelister, 
liuden nu alla fram! 
Kitt och klister, 
allting brister, 
världen står i damm. 
Märken I ej hur det grånar 
åter till medeltid? 
Luften morlar och dånar: 
storm, ström, strid. 



Ängel, blås i basunen, 
bryt ditt sista sigill! 
Smattra, örn, 
kring kyrkans hörn 
din apokalyptiska drill! 
Ryten, I lejonlundar, 
ert blodsevangelium! 
Oxen ensam begrundar, 
stor, sträng, stum, 

147 



Fjärran i fridens ängder, 

ledd som med solskensgarn, 

följer stuten 

glansbegjuten 

himmelens förstfödda barn. 

Ensam vid drömmande tjärnen 

går han i oljeskog; 

blommor bär han på stjårnen, 

vingar gro kring hans bog. 



148 



Svart jul. 



Tänd intet ljus i denna svarta kväll, 

då nmiden själv är som ett skjutet spjäll 

och ingen Mikael med heligt svärd 

vill klyva skyn för hjärtats himmelsfärd. 

Tänk ingen psalmton, tung av tröst och tro, 

i högre kor. in dulci jubilo. 

»Mörkt och förbi» 

är denna jultids dova melodi. 

149 



En ovis jungfru lik, har världen spillt 
sin lampas olja, veken ryker vildt, 
brudgummen dröjer, ingen klockas sång 
förkunnar furstars tåg och stjärnans gång. 
I denna natt föds ingen gud på nytt, 
och barnens ängladröm är grymt förbytt: 
tills jul går ut, 
svartalfer stå på vakt vid stugans knut. 



Med möda håller fattig moder varm 
den späde sonen vid sin klena barm, 
och hennes juldröm är Marias nöd: 
härbärget ger ej rum, ej logen bröd, 
Herodes knektar gå från port till port — 
svep barnet in och hasta hädan fort! 
Flykt och farväl 
är julens oltesång, du trötta själ. 

150 



Men juldag gryr, nu skälva sky och lund, 
och jorden vaknar ur sin smärtas blund, 
och jorden vaknar Ull sin smärtas syn, 
en tövind stryker hennes ögonbryn, 
och tårar stänka från hans svala hand, 
som viftar julfrid över skumma land — 
nej, ett adjö 
till mödrars söner som stå upp att dö. 



151 



I mötets tempel. 



Del klingar som små muntra städ 

kring alla träd, 

där frosten smyckar salen, 

och aftonvindens skyttel går 

och väver vår 

i skyar kring portalen. 

152 



Och aldrig smög ett år sin arm 

mer rosenvarm 

omkring del nyas skuldra, 

och aldrig knöt en kväll mer huld 

sin gördels guld 

kring jordens hvita huldra. 

Med silverskaft av ekens gren 

står månen ren 

som Fröjas runda spegel, 

som på ett flammigt pergament 

med stjärnepränt 

ett gyllne lackinsegel. 

Jag står vid templets dörr och ser 

hur jorden ler 

moi bronsen, ung och fager. 

Jag läser himlens skrift om frid, 

i fridlös tid, 

som en av österns mager. 



153 



Tjugondedag. 



I hopar driver snön mot våra rulor, 
och slormen, rullande från havet, sjunger 
sin spöksång om de sjunkna Vinlandsskulor 
som skulle bringa bröd åt landets hunger. 
Ett tåg av silverskir i rymden svävar, 
men takets lampa hänger tom och blind, 
och bordets ljus i ensam stake bävar 
lor andedragen av Guds vredes vind. 

154 



Och svar får havet av sin hroder skogen 
i ovanlandet, allt det hednavilda, 
där ureld bor i kärnved, tung och mogen, 
hvars hulda värmehåvor gå förspillda. 
En rötfull nödved piper sorglig visa, 
på härd där brasan sjöng till festlig Knut, 
om lumpen snåltid utan klang och lisa, 
då jul och lust och mandom frysa ut. 



Nu, mina kära, låt oss sitta samman 
och hålla högtid vid det svaga ljuset 
och vakta på den tunna spiselflamman, 
att hemmets ande ej dör bort i huset. 
Igenom hälg och socken gnyr Bellona 
på jordens hav mot Ceres och Pomona. 
Men jag vill lyss till Bore, nordanbarden, 
och till hans hornbas dikta trygga ord 
och sjunga vid den magra aftonvarden 
om ljusa jular och beglänsta bord. 



155 



En pesthymn. 



Nu är det tid, I andligen besuttna! 
Från länderna där svärdets skördar ruttna 
stå pestens söner upp till härjningsfärd. 
För östanvinden blåsa svarta flaggor, 
och digerdöden hänger i hans faggor 
och spyr sitt etter över sårsjuk värld. 

156 



Den kommer, dies irce, dies illa, 
ej längre som en skräcksyn och en villa, 
men som en verklighet vid rikets dörr. 
När smittans yngel väller upp ur kärren, 
har jorden då ej kvar ett rop till Herren 
av alla ångestpsalmerna från förr? 



Nej, tidens son är utbedd intill tomhet, 

ju längre västerut, dess större fromhet; 

på sina knän han legat som en träl 

och suckat: »Si, jag är en usel mullsäck, 

förvandla mig, o Herre, till en gullsäck!» 

Och Gud har hört hans bön och dömt hans själ. 



För allt det rena blod din lystnad gjutit, 
för alla eder dina furstar brutit, 
för all din skrymtan bakQm helig skylt, 
för alla hemska drifter som du väckte 
ur tusenårens dvala hos vårt släkte 
bekänn, o tid: Jag har förskyllt, förskyllt. 

157 



Känn nu din bot! De nalkas, de besatta, 
ur hvilkas munnar hesa gastar skratta, 
hvars betar rota dina grödors stubb. 
Ty nu är anden flydd i svinahjorden, 
och nu skall Ammons folk besitta jorden 
och Mammon drivas ut med Beelsebub. 



Du stolla krig med fanor och fanfarer 
som skapar hjältar, dårar och barbarer, 
se här en vrångbild av din romantik. 
Quis potest scevas tolerare plägas:' 
Nu skall ditt ädla handtverk övertagas 
av dem som strypa barn och stympa lik. 



Nu Ijungar vredens dag ur himlabrynen. 
Vår russtjänst börjar. Upp till vapensynen 
I som besitten gods i andens land! 
Mot själens hjärta syftar slaktarkniven, 
och bilan höjs mot lagern och oUven, 
och vapen växa självmant i vår hand. 

158 



Del slår etl pestmoln över vårens vågor. 
Upp, låt oss spränga det med dån och lågor! 
Sjung ut, vårt rensande och friska krut! 
Till denna valplats gå vi man ur huse, 
ty gränsen mellan människa och buse 
lä inga fega fredsslut plåna ut. 



15H 



Luthers hammare. 



Så stilla faller blad på blad, 
och vinden andas matt, 
och dimman sluter Luthers stad 
i gråa armars natt. 



Det är som väntan lång och dov, 
som trängtan till en röst 
att väcka allt som länge sov 
i allt för ändlös höst. 

16() 



Då är det som skälvde kyrkans mur, 
det hamrar på dess port. 
Vaknen upp, ty nu slår tidens ur 
ett timslag sällsamt stort! 



Du vandrare, stå still och hör 
dess fasta hammarklämt. 
En värld som föds, en värld som dör 
just här ha möte stämt. 



Den första klang av en signad dag 
far ut under himmelens rum, 
en angelus som ringer lag 
och evangelium. 



Nu lossnar vid slagen den första sten 
i påvekyrkans mur, 
nu skiner dit in på de dödas ben 
en strimma av liv och natur. 

Flora och Bellona. 161 11 



Stan upp, I själar som maran tryckt! 
Nu delar sig dimman i höjd, 
och brusande sträcker sig morgonens flykt, 
och livet klingar av fröjd. 



Gån ut i de tyska ekarnas sal, 
I skalder, och sjungen Guds lov. 
Nu spelar en ljuvlig näktergal 
där uggla och uv höll hov. 



Du riddare, sadla din häst och drag 
under frihetens nj^a baner 
till ljusets stora riddareslag 
och andarnas friska tornér. 



Du Sion, gläds; men bäva, Rom, 
du hedniska Babylon, 
ty nu är släggan rest till dom 
i handen på bergsmannens son. 

162 



Och är han själv ell slofl, cmi dvärg, 
så är hans hammar gjord 
av den metall som krossar berg. 
Guds rena, klara ord. 



Den väcker gnistan av granit, 
som tänder en vissnad värld 
och glödgar ässjan hväsande hvil 
där Gideon härdar sitt svärd; 



den klappar med dånande glädjeslag 
på själva himmelens port 
och slungar sin trotsiga blixt av dag 
mot fursten i mörkrets orl. 



163 



Det röda korset. 

Den 19 februari 1917. 



Nu är det fastlag. I högtidlig gång 
gå veckorna, åt smärtans minnen vigda, 
från Galiléen till Jerusalem, 
och längs med vägen susa trädens kronor 
vemodigt djupt i vårens brytningstid. 
Nu längtar jordens son att lägga av 
sin hvardagslast av futtiga bekymmer 
och vandra, under hjärtats suckan böjd, 
på helig vallfärd under nattens stjärnor 
och söka sig en oljelund att gråta, 

164 



tills påskens rena, fulla måne lyser 
försoning in i sorgens örtagård. 

Nej, ingen fåfäng gråt i denna tid, 

då havet är för salt av alla tårar, 

då jordens hälsning till den nya våren 

är som en storm av suckande oliver 

från folkens väldiga Getsemane! 

Ej för en drömmande och trånsjuk pilgrim 

de äro gjorda, dessa världens vägar, 

där foten trampar, ej på blomstertörnen, 

men på den splittrade granatens skärvor 

och alla rester av hvad mänskligt var. 

Men väl är jorden rik på vigda lunder, 

fast deras grenar hänga mångenstädes 

som stympade och lytta krigarlemmar; 

och se, därunder svartnar kors vid kors 

som segerstod åt tidens konung, döden. 



De svarta korsen,, se de svarta korsen 
på vissna kullar långt som bhcken nårl 
Allt mera torftig våren återvänder, 
allt glesare är kransen i hans händer 

165 



den han vill utströ i de fallnas spär; 
och folk på folk i glesnad skara skrider 
allt längre in i hårda fastetider, 
allt tyngre späkelsernas gissel slår. 



I denna svarta korslid låt oss höja 
det ljusa tecknet för vår vallfartslänglan. 
Det röda korset, se det röda korset! 
Dess armar låga klara som rubiner, 
och som en eldstod ledande det skiner 
där genom moln av rN^ande ruiner 
barmhärtigheten gör sin pilgrimsfärd. 
Vid plågans bädd i tältet skall det lysa, 
i frostens nätter värma dem som frysa, 
och livets trötta veke som vill slockna 
skall återtändas vid dess milda härd. 
H varhelst det reses, där skall kulan skona, 
som plågans ängel fordom i Egypten 
på Herrans bud skred skonande förbi 
hvar boning, märkt med påskalammets blod. 
Tätt i tumultels hälar skall det följa, 
förkunnande: »En gång din stolta bölja 
skall sälla sig, du hatets hela flod, 

166 



ty djupare gå kärlekskällans, flöden, 
och livet segrar evigt över döden. 
Bereden palmerna, palmsöndag stundar, 
fridsfursten nalkas genom jordens lundar, 
och marken grönskar åter i hans spår, 
och alla klockor kriget sparat ringa 
till mänskhghetens nya påsk och vår.» 



Var då välkommen, fastlag! Jag vill tänka 

på sorgens hjältar i legendens tid, 

när under stjärnorna, som tårögt blänka, 

jag kämpar ensam för mitt hjärtas frid. 

Min egen klagan vill jag ödmjukt dränka 

i världens mäktigt stora sorgebrus 

och minnas: hvad den ringe nu bör skänka 

är ej sitt mörker, men en glimt av ljus. 



Så lyft mig, vår! Hvit är din ena vinge 

och blomsterskär, som änglars vingar drömmas. 

167 



Du är ett barn — att som ett barn jag linge 
av allt ditt ljusa vingsus genomströmmas! 
Mörk är den andra; vår, du son av mull, 
sorgmantelfjäril, skymningsfågel, för mig 
på stig där korset vinkar rödt framför mig, 
till botgång för mitt hjärtas oros skull. 



1«8 



Testamente. 



Nu slocknar daggens glitter 
och skyarna förstoras, 
och alla fåglars kvitter 
i klanglös rymd förloras; 
och majvind lyfter vingen 
som Eols bud och Floras, 
men det är rök kring tingen, 
och luften känns mig trång. 

169 



Jag vandrar mot ett drömland, 
jag vet ej hvad det heter, 
ett bergland, ett strömland, 
där luften är som eter, 
där alla grenar gunga 
hänryckningens poeter 
och alla vindar sjunga 
det nya livets sång. 



Det står i syner skära, 
när dagarna bli korta, 
och kanske är det nära, 
men kanske fjärran borta; 
och jag är tung till sinnes 
av allt jag haft att bära 
och allting ondt jag minnes, 
och vägen blir mig lång. 

170 



Så ger jag ål en aunan 
min slav, mill pilgrimsbälte. 
Hell dig med ljusa pannan 
och blick av munler hjälte! 
Sök bortom berg och strömmar 
min ökensyn som smälte. 
Jag ger dig mina drömmar 
som arv och laga fång. 



Och du har allt att vinna 
och inlel all försona, 
och fort kan Ijxkan tvinna 
den djärves lagerkrona. 
Och du är lätt i stegen, 
och kanske skall du hinna 
den nejd som är din egen, 
min son, en gång, en gång. 



171 



Gratulation . 

på en födelsedag i mars. 



Du ljuva lilla Anna, 
jag kysser din hvita panna 
och stryker ditt gula hår 
med tack för ett lyckligt år. 



Som en snödroppe är du upprunnen, 
och med tio snödroppar i munnen 
du ler mot din andra vår, 
vår Blanzeflorl 



172 



I dag vill det rike dig fira 
som lyder din nådiga spira. 
Fyra själar och tre små rum, 
det är ditt imperium. 



Det stormar därute i tiden, 
men leende hägnar du friden. 
Här finns ej split och parti, 
blott du och vi. 



Nu lyser sol på tapeten, 
nu blåser Mars i trumpeten, 
och tennsoldater stå i parad, 
när prinsessan far ut i sin siad. 



173 



Oktober. 



Jag hyrde mig ett landtligt hus 
på stenig ås, i hift och ljus. 
För första gång på många år 
förnam jag vinter, höst och vår. 
I ekens hål en uggla höll 
sin nattvakt, medan rägnet föll, 
och slöt med sina gälla skrik 
min sömn i sagomörk mj^stik. 
När drivan blänkte hvit och hård, 
kom skogens mesflock till min gård, 

174 



och bland de gröna och de grå 
blåmesen, trolsk som Fågel blå. 
Du vinter då mitt hjärta skalv 
mot himlens vindar som en alv, 
som i förnyad barndomstro, 
yrvädersgamman, månskensro, 
tills Chloris väckte med sin drill 
allt spädt och skärt i ung april! 

Nu är det höst igen. Vid stugans knut 
ha våra sista vallmor blommat ut. 
Ej skall jag mer beså en trädgårdslist, 
ej länka rankan kring en förstukvist. 
Ur grinden rullar ut en ful kaross, 
längs vägen träden stå som dystra bloss — 
ett upplöst hem, som far i blåst och rägn 
till hårda, obekanta murars hägn. 
Men kring den arma lilla plätt av jord 
där barn och fåglar kvittrat, sång fått ord, 
skall min oktoberlängtan ruva mörk, 
som tjädern ruvar i en saffransbjörk. 



175 



NOTER TILL ÖLx\NDSDIKTERNA. 



Ölandslegend. Läsaren lorde erinra sig alt skalden 
Slagnelius var född ocli uppväxt på Öland. 

Vår-Adonis (Årontorpsrosen), Ölandstoken, karaktäris- 
tiska Ölandsväxter, likaså Ölands solvånda, som 
täcker stora delar av alvtu'en. 

Fåken, det egenartade öländska yrvädret; yrväders- 
vinden. 

Långe Jan, fyren på öns sydspels. 



176 



INNEHALL. 

Sid. 

Flora och Bellona 5 

Blommornas kärlek 7 

Fjällstorm 11 

Mikael 13 

Vinterlivila 15 

Ny nord 18 

Januarivår 22 

Jordanden .25 

Klagosång över en landtman 28 

Härolden 33 

Syriskan 37 

Minnesång 40 

Om våren 41 

Helig lund 43 

Kompankörer: 

Adrian Bnishane 46 

Julia Djuplin 49 

En gammal man 53 

Sång med positiv -^ 55 

Svarta Rudolf 58 

Roslagen 60 

Ölandslegend 63 

Zephyrs serenad till Olands solvända 67 

Ölandsmelodier: 

På Borgholm 70 

Vid Färjestaden .... 72 

Arken 75 

Flora och Bdlona. 177 12 



Sid 
Påsklegender: 

Häxiidt 77 

Tianbrev 80 

Sjukdom 82 

Den flyende kungen 89 

Fal ligniansverser: 

Statarvisa 90 

Gökstölden 93 

Sommardansen 97 

Syskonen 100 

Spiimerskan 103 

1 marsvind 105 

Demagogisk söndag 109 

Till en joidförvärvare 112 

Till en proletär 116 

Till en diakon 118 

Till en sekreterare 121 

Till en npolekare 124 

Till Bellona 129 

Poeten iill sångmön 135 

1 Fridolins spår 138 

Oxen i Sjöga 144 

Svart jul 149 

I mötets tempel 152 

Tjugondedag 154 

En peslhymn 156 

Ltilliers hammare 160 

Det röda korset 164 

Testamente 169 

Gratulation 172 

Oktober 174 



178 



PLEASE DO NOT REMOVE 
CARDS OR SLIPS FROM THIS POCKET 

UNIVERSITY OF TORONTO LIBRARY 



BRIEF 

0012325 






3 bot^onbeln finne S: 
B r i h Biel f? arUclöt 



IDilbmarKe* 



ocb 



Ifriboltnö 



6:te upplagan 
<Pri8 pftab . 
énb. i Hotb. . 

visor 

8:be upplagan 
<Prig l^aftab . 
Snbunben . . . 



2.50 
4.- 



1.25 
2.50 



jFrtöoltns luetöårö 

7:bc upplagan 

<|Sri8 ^aftab . . 1.25 

gSnbunben . . . 2.50 

^rtboIinS Pigor oc:^ gribolinS 

luStgårb inb. i ett banb meb titel 

jfnt>oltn6 poesi 

^Prig 6.- 

a):o bibliofiluppl. 
meb förf:§ porträtt 
^riS ^äftab . 15.- 
3nb. i balofr. banb 
meb ffinnr^gg oc^ 
^öm.^riginb.30.— 

Jflora ocb pomona 

3:bjc upplagan 
<Pri8 ^aftab. . 6.50 
Snbunben . . . 9.50 

Iflora ocb Bellona 

3:bje upplagan 
«Pri« ^aftab . 8.50 

3nb 11.50 

2):o numrcrab uppl. 
i 100 eg. 3nb. 75.- 
<PraftuppI. i 550 cj. 
meb porträtt aö 
förf. etsat ap (Jarl 
fiarggon. . 100.- 

Toaabldtröm & TKIli&0ttan2> 



>i 

O! 

O: 



O lO 



■IIJ CM 
!t O 

'ui 

'O CO 

iQ. o 



iX o 

■< »r 

ioa o 



=o 



- o> 

Q CO 



Maroui' Boktr. 1918.